onsdag 27 mars 2013

Den berättande genren och interkulturell kompetens

Vi har haft vår tredje träff i genrepedagogik. Jag tycker att träffarna är roliga och givande, man går därifrån med känslan av att ha gjort något meningsfullt.

Stina föreläste om interkulturell kompetens och det var intressant. Där väckte jag frågan vad som egentligen är svensk kultur. Det är något man kan fundera över. Vi pratar om att de invandrare som kommer hit ska lära sig om svensk kultur men vad är egentligen rätt att lära dem när vi alla ofta gör och tycker olika. Jag tänker exempelvis på olika firanden som ju ser olika ut för olika familjer, vilken mat vi äter, hur vi semestrar osv. Listan kan göras lång. Finns det en "baskultur" eller? Vad kan vara viktigt att lära dem?

Jag tyckte det var intressant med linjära, multiaktiva och reaktiva kulturer. Det är något jag vill lära mig mer om eftersom det i stora drag stämmer med den uppfattning man har om olika kulturer av människor. Till exempel att asiater undviker konflikter och är mer tysta och väntar in medan latinamerikaner exempelvis är pratsamma, yviga och har många bollar i luften. Vi svenskar bryr oss mycket om tiden och vill planera och ta en sak i taget. Stämmer bra på mig i alla fall... Kanske om vi visade mer intresse och förståelse för att vi faktiskt är olika skulle många konflikter undvikas.

Vi fick även göra en övning där vi tränade på att lyssna på varandra. Att bara lyssna kan vara svårt eftersom man gärna vill bekräfta genom att säga något. Särskilt när man pratar med någon som man inte känner så väl, då vill man gärna bekräfta och visa att man är intresserad av det personen säger. Jag tror inte att jag lyckades vara helt tyst;) Vi skulle bland annat berätta om när vi för första gången känt oss annorlunda och sedan skriva ner en av de händelserna. Det var intressant att höra de andras berättelser. Den vi valde har jag skrivit om i mitt förra inlägg. Då använde vi oss av den berättande genren. Vi började med att skriva en narrativ berättelse men eftersom det inte fanns någon direkt lösning i berättelsen blev det mer utifrån den personligt återgivande genren. Denna uppgift gjorde vi tillsammans i vår "basgrupp". Vi bestämde sedan hur vi ska använda oss av den berättande genren i vårt gemensamma arbete i gruppen och hur uppgiften även ska vara interkulturell.

1 kommentar:

  1. Du har helt rätt Linda! Det är viktigt att tala om vad som egentligen är svensk kultur. Först när vi på riktigt förstår genom både förnuft och känsla (både intellektuellt och känslomässigt) att vi är produkter av en viss kultur, först då kan vi egentligen börja arbeta interkulturellt.

    SvaraRadera